Nobbans

Lite lättare, lite ljusare. Det känns troligtvis bättre för varje dag som går. Bra kommer det ju aldrig kännas förens allt har löst sig. Jag började gråta i kassan idag när Carina kom och fråga hur jag mådde över det som hänt.
Förlåt, jag vill inte vara svag och gråta över det. Men det gör ont när jag tänker på det. Lättast är det att fortsätta som att inget har hänt, fast det kanske inte funkar i längden. Jag är inte ond åt någon, jag är bara lite ledsen. Och det måste man ju få vara. Det känns faktiskt som att jag snubblat lite på mållinjen åter igen.
Det löser sig säkert, på ett eller annat sätt. Även om det kanske tar ett tag innan jag ser någon ljusning.

Ja, jag har åtminstonde världens bästa arbetskollegor, och jag kommer sakna dem så fruktansvärt mycket.