Det är tungt.
Ja, samma visa idag. Pratade med Hanna på jobbet idag. Och grät, igen. Fy fan vad mesig man känner sig. Fast folk verkar ha förståelse över att jag mår dåligt över det. Det är ju inte direkt första gången jag snubblat så här nära mållinjen, snarare den tredje. Fan. Och det är jobbigt, minst sagt. Jag gillar ju mitt jobb. Ruggigt mycket. Jag trivs så himla bra, både med arbetsuppgifterna och arbetskompisarna. Också blir det så här. Klart det gör ont.
Självklart har jag ju vetat att vikariaten skulle ta slut, men inte på det här sättet. Det kom som en blixt från en klarblå himmel. Minst sagt. Och eftersom jag varit på vikariat i 3 år så hinner man som "glömma" att man bara vikarierar. Också hoppas man ju såklart alltid på att det ska bli mer.
Som jag skrev sist, jag är inte ond åt någon. Jag är bara lite ledsen. Men jag kan lova att jag har världens underbaraste arbetskompisar iaf.
Självklart har jag ju vetat att vikariaten skulle ta slut, men inte på det här sättet. Det kom som en blixt från en klarblå himmel. Minst sagt. Och eftersom jag varit på vikariat i 3 år så hinner man som "glömma" att man bara vikarierar. Också hoppas man ju såklart alltid på att det ska bli mer.
Som jag skrev sist, jag är inte ond åt någon. Jag är bara lite ledsen. Men jag kan lova att jag har världens underbaraste arbetskompisar iaf.
Kommentarer
Postat av: Nettan
Nej vad tråkigt att höra! :( Hoppas, hoppas allt löser sig i alla fall! Kram
Trackback
